Veras föräldrar var tidigt ute i arbetslivet och klarade sig bra i den ovana situationen, tack vare stöd och hjälp av sina familjer. De var inte mer än drygt 20 år när Vera kom till världen. Trots all välvillig hjälp som föräldrarna gavs under den första tiden, kände de sig ändå en aning instängda. Senare trängdes den känslan undan för en känsla av stolthet för att klara sig själva.
Vera gick aldrig på dagis. När föräldrarna arbetade eller var borta för andra ärenden fanns alltid någon släkting eller nära vän till familjen hos henne. När hon började skolan blev det därför som att komma ut i en ny värld. Språket var dock inget problem. De hade alltid pratat svenska hemma och även om hon förstod en del av sina föräldrars hemspråk så hade hon aldrig velat prata serbiska själv. Under skoltiden falnade även de sista resterna av farföräldrarnas hemlandskultur. Mycket också beroende på att familjen flyttade till en annan stad och fick nya vänner när Vera började gymnasiet.

Vera fick aldrig några syskon. Fadern fick en elak infektion i urinröret som spred sig ut till testiklarna. Han var sjuk i fyra månader och det dröjde flera år innan de insåg att han hade blivit steril av sjukdomen. Kanske var skammen över att inte kunna producera fler barn en av orsakerna till att familjen flyttade. Föräldrarna nämnde aldrig att faderns infertilitet var den egentliga orsaken till att hon inte hade syskon. Ingen annan heller berättade det för Vera. När hon frågade varför hon inte hade någon bror eller syster så anade hon att föräldrarnas svar inte var sanningsenligt. Något i tonfallet, sättet de formulerade svaret på eller kroppsspråket sa henne att det var något som inte stämde. Men hon fann sig tvungen att acceptera föräldrarnas svar.

Det var först när hon gick på sjuksköterskeutbildningen som hon anade sambandet. Hon mindes att hennes far varit sjuk och under en kort period legat på sjukhus. Hon gissade var sjukdomen satt. Föräldrarna visste inte hur de skulle förklara och vilka ord de skulle använda, för att beskriva mannens könsorgan för en liten flicka. Än mindre alla de funktioner som det hade.

De gånger hon själv hade varit sjuk lindade mamman in henne i ett täcke och lade henne i sängen. Där fick hon ligga och svettas ut febern. Efter ett par timmar i denna bakugn var hon genomblöt av svett. Ett dygn i detta våtvarma omslag räckte i allmänhet för att hon skulle tröttna på att vara sjuk, och då blev hon blev frisk igen. Hon var väldigt sällan sjuk.

Vera skulle nog beskriva sin barndom som normal om man frågade henne. Kanske skulle hon framhålla sin längtan efter en syster eller bror som en ingrediens i sin uppväxt.

Första gången hon såg Markus var när hon jobbade extra på en pub i centrum. Han satt där med sina kompisar och drack några pilsner. Att hon lade märke till honom berodde på att han tappade de tre öl han skulle hämta till sina kamrater. Imman på de svala flaskorna gjorde dom hala och det var stökigt framme vid baren. Det blev lite kalabalik när dom föll i golvet, gick sönder och innehållet skvätte på de som stod runtikring. Ingen kom dock till skada och stämningen var god för hemmalaget hade vunnit matchen och alla på puben var där för att fira sitt lags seger.
När de ett år senare träffades hos en gemensam vän, där deras förhållande inleddes, mindes ingen av dem den pinsamma incidenten.

Vera och Markus hamnade bredvid varandra i soffan och hon sa att hon tyckte sig känna igen honom. Hon försökte reda ut var de träffats, genom att ställa alla möjliga frågor om var han kom ifrån, var han jobbade och var han brukade gå när han gick ut med sina kompisar. Men Markus nämnde aldrig att han varit på någon pub. Besöket på puben var en engångsföreteelse. Han gillade inte pubar. Dom var för rökiga och skräniga.
Han trodde att hon stötte på honom med alla sina frågor. Det hade han inte något emot.

De lyckades aldrig reda ut var Vera kände igen honom ifrån.
Deras förhållande började så att säga med ett missförstånd från Markus sida.