Markus och Vera kommer att under sin levnad att värderas utifrån flera olika aspekter; hur bra de gör olika saker, hur mycket de har, hur lika de är någon annan, vilka människor de känner etc.
De människor som värderar Markus och Vera kommer att göra det utifrån vilken människosyn de har.
Utan att själva tänka på det.

Om man ser människan som ett djur ligger det nära till hands att värdera människan efter vilken position i hierarkin man har. Människan är ju ett flockdjur. Och flocken organiserar sig hierarkiskt. Den som är högre i rang i flocken, har ett större värde och åtnjuter därför större privilegier. Människan är även en ”ensamvarg” som bevakar sitt revir. Ofta hänger positionen samman med reviret.
I människovärlden medför i allmänhet högre rang också att man får ett större revir. Alla som har en chef vet detta. Liknelsen till djurriket är slående. Den hanne som är störst och starkast får välja först. Den som är lägst i rang får inget (tji fick du för ingen ville ha dig, som det heter i barnavisan).


Om då människan är en maskin, hur skall hon då värderas? Alla maskiner mäts i prestanda – hästkrafter, enheter per sekund etc. alltså vad de kan prestera. Tanken förs osökt in på fenomen som skolbetyg, bonuslön, ackord, prestationslön, individuell lönesättning, beröm. Människans belöningssystem för prestationer. (Winner takes it all, som det heter i visan).

Människan – en erövrare. Erövrarens värdeskala handlar om hur mycket makt, saker, hus, landområden, ting m.m. jag kan skaffa mig – erövra. Landvinningar både i konkret betydelse – gods och gårdar, mentala erövringar i form av utbildning, forskningsresultat, smartness och bildning. Och makt genom politisk position. (Den som har mest när han dör vinner eller den som vet mest vinner frågetävlingen. Eller som i politiken: den som ljuger mest trovärdigt vinner valet.)

Människan som guds avbild då? Den högsta rangen får den som framstår som mest gudomlig. Dvs lik den föreställning av Gud som den har, som gör skalan. Således: den som är godast, ödmjukast, allsmäktigast, rätt–trognast, avhållsammast och lustlösast (mest sällan gör något som är syndigt, som till exempel att roa sig) hamnar på topp i rankingen. (Påven, ayatollan)

Dessa sätt att beskriva vad en människa är, ligger bakom mängder av företeelser i världen. Företeelser och skeenden som vi kan se och inte minst drabbas av i vårt liv.
Vi bär alla med oss en människosyn, vilken vi ärvt som oreflekterat tankegods.

Att likna människan vid något annat, är begränsade och jämförande. Liknelser kan på sin höjd beröra ett fåtal aspekter av människan.
Alla jämförelser utgår från skalor. Skalor som går från dålig till bra, mindre till större, rätt eller fel etc. Det är själva idén med att jämföra. De flesta människor gillar dock att bli jämförda och värderade. I alla fall då de hamnar på den positiva delen av skalan.
Men liknelsen säger ingenting om människan i sig. Den säger bara något om människan i förhållande till det som den jämförs med.

Ett annat sätt att beskriva människan är att redovisa det som är unikt och eget för människan. Det som ger människan möjlighet och förutsättningar att vara den unika varelse som hon är.

Mer om detta vid ett senare tillfälle.