De låg tätt omslingrade. Kroppsvärmen trängde genom kläderna och de kunde känna den andres hjärtslag direkt mot sin egen kropp. Även om de var fysiskt närvarande så svävade de ut i sina egna tankar. Långt bort från tid och rum, som en stark dagdröm. De njöt båda av stunden, var för sig. Den djupa kontakt de kände gjorde det tryggt att segla iväg i egna tankeflöden.

Hon sträckte lite på sin ena arm och rörelsen förde omedelbart tillbaka honom in i rummet, till soffan där de legat en alldeles lagom stund.
– Du, sa han, överraskad av att ordet kom av sig själv. Han brukade alltid veta vad han skulle säga och tänkte oftast igenom hur han skulle formulera sig. Och nu visste han inte hur han skulle fortsätta. Det kändes både ovant och spännande att inte tänka ut i förväg hur han skulle lägga orden. Han var fullt upptagen av stundens magi.
– Mmmm, jaa, sa hon. Hon svarade som om hon pratade inifrån ett mycket oskarpt foto. Från en annan värld påtagligt närvarande i endast två dimensioner. Hon ville inte kliva ut ur fotografiet eller göra det skarpare. Hon vilade i den trygghet som otydligheten och närvaron skapade.
– Vill du verkligen följa med på firmafesten på torsdag. Jag fick en känsla av att du inte ville det när vi pratade om den i eftermiddags.
Han var orolig för att hon skulle säga nej, men det var viktigare att få veta sanningen. I den här stunden hade det gått upp för honom hur viktig hon var. Så han ville veta.
Kanske för första gången i deras relation ville hon vara fullkomligt ärlig och svara utifrån det som var verkligt sant för henne. Hon blev försiktig med sitt ordval. Orden måste stämma överens med hon verkligen kände, utan beräknande hänsyn till den reaktion som skulle komma.
– Jag känner mig alltid som ett föremål i din värld när vi träffar dina arbetskompisar. Jag blir osäker och obekväm. Nej jag vill inte.
Vera släppte lite på famntaget och Marcus uppfattade det som hon ville dra sig undan honom.
– Nej håll om mig, sa han. Det blir lättare att prata om vi håller om varandra.
Hon sjönk tillbaka i hans famn och tryckte huvudet mot hans kind.
– Det är svårt det här, jag vill att du skall vara med och jag vill att du skall göra som du vill. Jag måste ju gå dit.
Kanske är det därför vi alltid grälat efteråt, sa han med nyvunnen klarhet.

De reste sig sakta upp ur soffan. Den fysiska kontakten övergick till en intensiv ögonkontakt och de höll fortfarande varandra i händerna.
Sedan pratade de länge och långsamt om vad som varit. Sökte sig fram genom orden och minnena. Utforskade sitt äktenskap, varandras tankar och vad de vill och vad som är viktigt för var och en. Helt uppslukade av vad de hade och inte hade, fascinerade över hur lite de kände till om varandra och ögonblickets upptäckarglädje.
När orden började ta slut hade tiden runnit iväg flera timmar. Upprymdheten de kände tog de med sig in i sängkammaren.
De klädde sakta av varandra. Inga ord behövdes. Den förbindelse som hade öppnats mellan dom ville de inte störa med ord.
De lade sig ner, tätt omslingrade men utan kläder och med en högre puls än stunden innan.