Markus morbror Svenåke hade allt en vanlig människa kan önska sig. Hus, god ekonomi, familj och ett intressant arbete. Så en dag träffade hans hustru en annan man och lämnade honom. När Svenåke hade kommit på fötter igen efter skilsmässan och återfått lite av stabilitet i sitt liv blev hunden överkörd och förövaren smet. Förtvivlad sökte han tröst på stadens krogar och efterhand blev det fler, längre och blötare besök. En kväll slog han sig i slang med en man med påbrå från de nordamerikanska indianerna. Mannen lyssnade tålmodigt på den tragiska historien med skilsmässan och hunden. När Svenåke hade berättat sin historia gav Indianen honom en ring. Det var en vacker klackring med ett litet lock och i locket fanns en inskription. Indianen avkrävde ett löfte av Svenåke, innan han fick ta emot ringen. Han skulle inte läsa inskriptionen förrän han prövat alla vägar och hopplösheten var honom övermäktig. Svenåke gick med på löftet och satte ringen på fingret där den prydde hans hand.

En liten tid gick och krogbesöken grävde djupa hål i kassan och gjorde honom trött på jobbet. Snart hade han förlorat sitt arbete och då pengainflödet upphörde var Svenåke tvungen att sälja villan och flytta till en liten lägenhet. Barnen fick inte plats i lägenheten så han såg dem allt mer sällan.
I ett försök att söka lyckan satsade han mer och mer pengar på spel och dobbel. Hans misskötte sin lägenhet och lät fler av sina olycksbröder stanna hos sig vilket ledde till att han blev bestulen på sina sista värdefulla ägodelar. När Svenåke inte längre kunde betala sin hyra blev han uppsagd från lägenheten. Om en månad skulle han flytta ut. Han sökte hjälp hos vänner men ingen ville veta av honom. Han var en ”loser”. Bedrövad och sorgsen sökte han hjälp av de sociala myndigheterna men där stod ingen hjälp att få.
Han var för rättstrogen för att ge sig på att stjäla, det var inget alternativ. När han nåddes av beskedet att hans son hade fått en livshotande sjukdom, brast det för honom. Han orkade inte längre – hade inga resurser kvar. Han drev omkring i staden och fann att den bästa utvägen var att taga sig själv av daga. Allt hade gått emot honom. Han var fullständigt besviken på livet självt. Ingen hjälp fanns att få.

Svenåke styrde sina steg till stadsberget för att genomföra sin sista handling. Uppe på berget glittrade stadens alla ljus som stjärnor. Natten var ljum och vinden smeksam. Han hade en ynka skvätt whiskey kvar. Bara några droppar. I månskenet drack han en sista skål för sig själv. Strax skulle hoppa över staketet och kasta sig ut över stupet. På ett ögonblick skulle han vara befriad från sin förtvivlan.
När han satte händerna på staketet, för att häva sig över, föll blicken på klackringen. Den hade suttit där allt sedan han fick den av Indianen. Minnet av löftet klarnade. I mörkret på berget kunde han omöjligen läsa var det stod innanför locket. Han tog sig trevande ned mot närmsta gatlykta, öppnade ringen och läste inskriptionen:

Även detta går över.

Svenåke funderade ett slag och bestämde sig för att skjuta sin ödesdag på framtiden. Gick ner för berget där han stötte på en gammal vän.
– Usch vad du ser ut sa vännen. Du behöver ett bad, något gott att äta och någon att snacka med ser jag. Kom med hem till mig så fixar vi det.