– Klackvägen tolv. Kör vägen över Söderbron. Det är nog bäst så här dags.
– Ja ja okay, sa chauffören, la undan tidningen och startade bilen.

Markus markerade att han inte ville vara måltavla för en pratsugen nattchaufför genom att sjunka ner i baksätet, luta huvudet bakåt mot nackstödet och sluta ögonen.
Han vilade i den relativa tystnaden som bilen erbjöd. Ljudnivån hade varit hög i sju timmar och det susade lätt i öronen.
Allt detta prat. Vad mycket ord folk hade. Alla hade varit överens om att man var precis som förr. Samma stil och nästan samma skämt. Eller var det bara att det var läge att dra dessa skämt igen för de tillhörde den nostalgiska atmosfär som bildades när gamla klasskamrater samlades igen. Vad hade man gemensamt? Att man tillbringat en förfärlig massa timmar av sitt vakna liv tillsammans sittande bakom en skolbänk? Det räckte visserligen till för en afton. Och att man var ”precis som förr”. Var det bra eller en katastrof? Ett tecken på att man inte utvecklades. Blev äldre, mer erfaren. Eller märktes det inte? Eller sa man det mest för att övertyga sig själv? För att man ville ha det som det alltid hade varit. Vad skulle hända om man inte kände igen varandra. Om alla var totalt förändrade. Det skulle nog bli obekvämt och alla skulle väl desperat söka efter gemensamma samtalsämnen. Då hade man väl bara det gemensamt att man för femton år sedan gick i samma klass under ett par år.
Det är samma sak när man kommer hem till sina föräldrar. Jag blir ju som barn igen. Det slår liksom till av sig själv. På något sätt förväntar jag mig att mamma skall servera maten. Eller är det kanske just därför man åker och hälsar på föräldrarna. För att få koppla av från vuxenlivet och regrediera en stund?

– Var det över Söderbron du sa? frågade chauffören.
– Ja just det, svarade Markus med en viss osäkerhet.
Han hade slumrat till en stund mitt i tankeflödet. Han kastade en orolig blick på taxametern. Det här skulle bli den dyraste taxiresan han gjort.
Markus lutade sig tillbaka igen. Lät sig föras bort från taxibaksätet till alla bilder av sina gamla klasskamrater. Som dom varit i kväll och som dom var förut. Det var nog bra ändå att träffas. Kändes som en bekräftelse på att man har haft något, som inte längre är en del av livet. Annat än som minnen och erfarenheter.
Ett bokslut på något vis. Lägga till handlingarna och kanske ägna en afton åt, om femton år igen.