Att skiljas är att dö lite grand. Vi lämnar ett stycke tid som vi delat under en gemensam period. Tidstycket blir till historia och läggs till mitt minne, där jag har det för mig själv.

När vi skiljs så dör gemenskapen. Gemenskapen som vi skapar finns och kan bara upplevas när vi träffas, umgås och pratar med varandra. Vi delar i nuet.
Att skiljas är en konst. Varje gång vi skiljs åt så påminns vi om den första smärtsamma upplevelsen vi erfor i livet.
Det kallas separationsångest.
Vår navelsträng klipptes av. Vi blev vi för evigt åtskilda från modern som givit oss allt nödvändigt vi behövt. Nu var vi ensamma. Och det gjorde ont. Även om det är den naturligaste saken i världen och sker varje timme och minut så är det förenat med smärta. Och den blir vi påminda om var gång vi skiljs från den vi håller av.

Att skiljas från den vi älskar är svårast, Särskilt när vi har det riktigt bra och gemenskapen är total, förståelsen och ödmjukheten inför den andra är utan gränser och ingenting tycks fattas oss.

Många människor hanterar sina avsked genom att starta gräl strax innan man skall skiljas. Det är nämligen lättare att skiljas från om man är sur och förbannad på den man skall skiljas från.
När man sedan sitter i sin ensamhet kommer tankarna om vad man borde sagt, vad man inte borde sagt och vad man måste säga nästa gång, om man får chansen. Man saknar gemenskapen, kontakten och närheten först när den försvunnit.

Avskedet är ändå förutsättningen för mötet. Ensamheten som uppstår ger oss möjlighet att längta. Att förstå att vi behöver närhet, gemenskap och den förtrolighet som skapas i intimiteten.

Så att skiljas och att mötas är viktiga förutsättningar för ett dynamiskt liv.

Gråt när ni skiljs, skratta när ni träffas.